HISTORIK
Borderterrien uppstod i trakterna där England och Skottland möts. Rasen har funnits som enhetlig typ mycket länge, formad främst av praktiska krav från områdets ekonomi, natur och klimat. Uppgiften var främst att hålla jordbruksmarken fri från räv, men också grävling, utter, kaniner och råttor nämns som jaktbyten.
Den ersatte ofta foxterriern vid rävjakt med Hounds då den ansågs mer fördragsam mot andra hundar än dessa.

Det har nämnts stamtavlor som går ända tillbaka till 1700-talet, men våra möjligheter att se släktband och avgränsning mot andra raser försämras av att vissa namn – Rock, Flint, Gyp m fl – återkommer hos många individer.
Rasens närmaste släktingar anses vara Dandie Dinmont Terrier och Bedlingtonterrier.

Rasen erkändes av engelska kennelklubben 1920.

Inom den korrekta rastypen godkänns ganska stora variationer, ”undertyper” som vi kan känna igen i både nytagna och mycket gamla foton, och det kanske pekar på att den ursprungliga avelsbasen kan ha haft ganska stor bredd.
Geografisk isolering och dåtidens sätt att göra avelskombinationer kan dock innebära motsatsen.

Sverige
De första borderterrierna importerades till Sverige på 1930-talet, men av de blodslinjerna finns ingenting kvar. Först på 60-talet kom hundar som haft betydelse för aveln fram tills nu, och redan bland de tidiga hundarna fanns i huvudsak två typer – den ena mer högrest och elegant än den andra.
På 1970-talet importerades Ch Llanishen Ivanhoe som fått ytterst stort genomslag i rasen och därför räknas som en av våra ”founders”. Eftersom han ärvde ned goda jaktegenskaper såväl som god exteriör så blev han en populär avelshund hos de flesta uppfödare, oavsett inriktning på aveln, med konsekvensen att den inbördes släktskapen i populationen blev hög.
Även avsiktlig inavel i syfte att renodla egenskaper har förekommit, främst på 1980-talet, men även senare.

Det har hela tiden funnits en grupp uppfödare för vilka jaktegenskaperna varit det viktigaste avelsurvalet. Trots detta kan man inte säga att rasen någonsin varit ”delad”, avel har skett och sker hela tiden tvärs över populationen.
På senare år har fler och fler (hundägare och uppfödare) provat borderterriern i gryt, i synnerhet sedan grytkaraktärsprovet kom till på 1990-talet.

Borderterrierns popularitet som stötande/kortdrivande hund har inte betytt nämnvärt för avelsurvalet, vilket inte heller anses önskvärt med hänvisning till rasstandarden.

POPULATION
Rasen har de senaste åren haft en betydande ökning i antal registrerade valpar.
År 1995 registrerades 376 borderterrier, år 2003 var siffran 661 st.
Man ser en kraftig ökning av efterfrågan på valpar och antalet nya uppfödare stiger.
Klubben ser med viss oro på detta, både för att man riskerar en kvalitetssänkning och för att valpar hamnar hos köpare som inte känner till rasen så bra utan följer ”trenden”. Å andra sidan beror ökningen på rasens goda egenskaper, t ex dess goda hälsostatus, det är praktiskt i vårt samhälle med en liten hund osv.
Uppfödarna har tillsammans med rasklubben ett stort ansvar för att rätt information om rasen sprids.

Avelsbasen, både den tillgängliga och den utnyttjade, är god. Den genetiska variationen är alltså tillfredställande. Dock finns många enskilda avelsdjur som har nära släktskap med stora delar av populationen och/eller hög egen inavelsgrad.
Vissa hanhundar är fäder till ett stort antal valpar och ”matadorer” finns, åtminstone historiskt sett.

Den genomsnittliga inavelsgraden visar en tydligt sjunkande tendens och ligger nu på en inavelsökning på fem generationer under 2,5 %. Enskilda kullar och kennlar ligger betydligt över denna nivå.

En rad importer har de senaste åren gett tillskott till populationen.

En anledning till den tidigare höga genomsnittliga inavelsgraden är den under minst 20 år dominerande blodslinje som leder från Ch Llanishen Ivanhoe (import från England). Ättlingar i rakt nedstigande led har använts intensivt, och dessa återfinns även på listor över hundar med flest barnbarn.

Vad gäller hanhundsanvändningen så är dagsläget gott. Ett stort antal hanar används. Man ser dock tendens att vissa hanar och/eller blodslinjer dominerar och det finns anledning inför framtiden att observera detta.
Utställningsvinnare och importer används ofta från tidig ålder (yngre än 12 månader), och tillåts att producera flera kullar innan man hunnit utvärdera avkomman.

Mål
- Att sänka inavelsgraden till under 2 % inom en femårsperiod
- Att minska användandet av enskilda hanhundar (= undvika matadoravel)
- Att ej medvetet öka antalet registrerade valpar.

Strategi
- Fortsätta att i BTB publicera inavelsgrad på födda valpkullar
- Fortlöpande informera om negativa verkningar av inavel och bristande genetisk variation
- Publicera aktuella siffror över hanhundsanvändning, kullstorlek, population
- Kullar med inavelsgrad 6,25 % eller högre nekas valphänvisning, vilket innebär en ändring av nuvarande regler för valphänvisning.
- Skriftligen informera enskild hanhundsägare då avkommans antal överstiger 100 st
- Rekommendera en ålder vid avelsdebut som överstiger 12 månader för hanhund, samt rekommendera begränsning av antalet kullar innan man utvärderat avkomman.
- Ta initiativ till diskussioner och publicera artiklar om borderterriern, dess historia, mentalitet och rasstandard samt relatera till dess ursprung som grythund
- Anordna uppfödarträffar, minst en vartannat år.
- Informera och stötta i synnerhet nya uppfödare
- Informera och utbilda kontaktpersonerna

HÄLSA
Rasklubben genomförde en hälsoenkät under år 2000. Samtliga medlemmar och ytterligare ett antal icke medlemmar fick ett formulär att fylla i. Svarsprocenten var mycket hög, över 60, och svaren täcker ca 1300 hundar. Tyvärr saknas svar från några av de mest produktiva kennlarna.

Dessutom har klubben tagit del av statistik från försäkringsbolagen Agria och Sveland, avseende hundar för vilka betalats ut ersättning under 2002.

Borderterriern har idag ett grundmurat rykte som en frisk ras. Detta stämmer i hög grad. Enkätsvaren tyder på detta och rasen är placerad i näst billigaste klassen vad gäller försäkringspremie. Det finns dock några orosmoln att se upp med.

Sjukdomar rapporterade i hälsoenkäten:
· Kramper 41 st eller 3,1 %
· ”Dåliga magar” t ex magkatarr 50 st eller 3,9 %

· Livmoderinflammation 88 st eller 12,9 % (av tikarna)
· Hjärtfel 8 st eller 0,6 %
· Immunförsvarsproblem ca 130 st (se nedan) eller ca 10 %
· Cushings sjukdom 9 st
· Korsbandsskada 18 st

Till immunförsvarsproblemen har räknats hudåkommor (klåda/ allergi), ögon- och öroninflammationer samt halsinfektioner. Endast om hunden haft upprepade problem har dessa räknats. Siffran är osäker, men problem av detta slag är påfallande vanliga.

Försäkringsbolagens statistik överensstämmer med ovanstående.
Den vanligaste dödsorsaken förutom ålderskrämpor är trafikskador.

Krampanfallen är mestadels av ett slag som i folkmun kommit att kallas ”Spike´s syndrom” efter en hund som led av sjukdomen. Symtomen uppträder ofta först i 3-4-årsåldern eller senare. De första anfallen kan vara lindriga, t ex tillfälligt vinglande bakben. Fullt utvecklade kramper inbegriper hela bakkroppen men hunden är medveten och behåller normalt kontrollen över sin urinblåsa. Antiepileptika är overksamma.
CECS eller Canine Epileptoid Cramping Syndrome tycks existera över hela världen och forskning pågår för närvarande. Frekvensen tycks vara låg, troligen ca 3 %.
Koncentration till vissa blodslinjer tycks föreligga.

Det senaste året har ett nytt problem uppmärksammats. I flera kullar har det fötts valpar som måst avlivas vid 3-4-veckors ålder p g a misstänkt ”shaking puppy syndrom”. Symtomen är neurologiska och orsakas av brist på myelin i nervcellerna.

Dessutom förekommer HD i mycket låg frekvens bland de få som är röntgade. Rasen röntgas inte, men en del hundägare har låtit röntga sina hundar. Det är mycket sällsynt att hundar med anmärkning på höfterna visar symtom. Det är vanligt att avelshanar röntgas innan de går i avel, i synnerhet importerna där man inte känner blodslinjen så väl.

Reproduktionsförmågan är god. Genomsnittlig kullstorlek år 2003 var över 4 valpar. Det är inte ovanligt att det föds 6-7 valpar i en kull. Tikarna föder naturligt (kejsarsnitt är ovanliga), och de tar mycket väl hand om sina valpar.

Mål
· Att bibehålla borderterrierns goda hälsostatus
· Att kartlägga och följa utvecklingen av hälsotillståndet i rasen
· Frekvensen av de hälsoproblem som uppmärksammats skall ej öka under den närmaste femårsperioden

Strategi
· Att samla information om existerande hälsoproblem.
· Publicera fakta i BTB om existerande hälsoproblem.
· Avelskommittén genomför nya hälsoenkäter under 2005 samt 2010.
· Spara information om sjuka hundar som ägare eller uppfödare rapporterar till avelskommittén.
· Uppmana uppfödare att låta obducera misstänkta ”shaking puppies”. Klubben bidrager med 500 kr per obducerad hund mot insändande av obduktionsprotokoll.

MENTALITET
Borderterriern är främst en grythund enligt ursprunget och används fortfarande som sådan. Rasen har också blivit populär vid jakt på klövvilt, främst som stötande eller kortdrivande hund, samt vid eftersök.

Intresset för jaktmeritering är stort och jaktmeriter är väsentligt vid avelsurvalet hos delar av uppfödarkåren.
Många borderterrier testas i gryt.

Under 2003 genomförde 47 st borderterrier olika grytprov i provgryt, fördelade på
Gk grytkaraktärsprov 24 hundar
Gk grytanlagsprov (sprängare) 18 hundar
Gk grytanlagsprov (apportering) 10 hundar
Gk grytanlagsprov (förliggare) 2 hundar
Några hundar har resultat från fler än en provtyp.
Vid grytjaktprov (naturgryt) godkändes 5 borderterrier.
(Källa: Svenska Grythundklubbens stambok)

Drygt 100 borderterrier har hittills mentalbeskrivits (MH). (Se bifogat diagram)

Diagrammet visar en kontaktvillig, social, och orädd hund, värdefulla egenskaper hos en jagande hund. Jaktmomentet har genomgående gett låga poäng, även vad gäller hundar som normalt har stort jaktbeteende. Testet mäter alltså inte en borderterriers jaktbeteende på ett adekvat sätt.
Även momentet lekfullhet har gett förvånande låga poäng. Det är vår uppfattning att inte heller denna egenskap mäts på ett adekvat sätt.

En del hundar har visat skottberördhet vid testet, och några är ej godkända på momentet.
Även i enkätsvaren rapporteras problem med skotträdsla.

I enkätsvaren rapporteras problem med hundilska. Det är osäkert om detta visar på ett verkligt problem eller om orsaken är att rasens popularitet medfört att den hamnar hos ”fel” hundägare. Rasstandarden säger att borderterriern skall vara fördragsam med andra hundar. Typiskt är att den inte uppträder aggressivt, men går heller inte undan om den blir provocerad.

Ett stort antal borderterrier tränar och tävlar i agility, ofta med stor framgång.
Det finns också ett betydande intresse för lydnadsprov (LP) inom rasen, liksom i viss mån bruksprov. Dessa har naturligt nog inget inflytande vid urval av hundar till avel.

Sammantaget konstaterar vi att en borderterrier passar till arbete av olika slag. Den trivs med en ägare som utnyttjar dess jaktlust eller som använder denna motor till andra aktiviteter.

Mål
· Att bibehålla de mentala egenskaper som gör borderterriern till en duglig grythund och till en socialt väl fungerande hund.
· Att minska andelen skotträdda hundar.
· Att öka antalet MH-beskrivna hundar till ca 300 under en femårsperiod.

Strategi
· Samverka med Svenska Grythundklubben för att få till stånd ökad tillgänglighet till prov, i synnerhet grytkaraktärprov.
· Uppmuntra kontaktpersonerna att lokalt arbeta för att få till stånd minst ett MH-tillfälle per år.
· Rekommendera uppfödare att ej använda skotträdda hundar i avel.
· Publicera artiklar i BTB om borderterrierns temperament.

EXTERIÖR
Rasstandarden beskriver en grythund som kunde följa en ryttare till häst. Den är skriven i termer av funktion och innehåller förhållandevis få detaljer. Felen skall bedömas i förhållande till dess inverkan på hundens arbetsförmåga. Viktiga detaljer är sålunda t ex bröstkorgens omfång och form, käkar, tänder och bett, skuldrans konstruktion, rastypiska rörelser. För korrekt rastyp skall huvudet ha rätt proportioner.

Viktangivelserna i rasstandarden stämmer dåligt med verkligheten idag. Vikten ligger ofta 1 – 1,5 kg över standardens mått. Speciellt tikar med korrekt vikt upplevs ofta som ”för små”, och många hanar som väger 2 kg eller mer över standardens viktangivelser upplevs som ”lagom”.
Vid klubbens årliga utställning Årets Border har de deltagande hundarna vägts vid flera tillfällen, senast år 2001. Vägningen var frivillig, 75 % deltog. Medelvikten på hanarna (51 st) var då 8,5 kg, tikar 7,1 kg (52 st).

Det finns en tendens till alltför omfångsrika och rundade bröstkorgar.
Mycket bra kritik enligt domarkritikerna får huvudena, dock finns en del ojämna bett, underbett och överbett.
De rastypiska rörelserna är mycket viktiga. En borderterrier skall ha drive i steget och röra sig ledigt. Bedömning på utställning som uppmärksammar detta ses med tacksamhet.

Mål
· Medelvikten hos borderterrier skall inte öka under de närmaste 5 åren. Önskvärt är i stället att medelvikten minskar en aning.
· Att bibehålla borderterrierns rastypiska detaljer relaterat till dess ursprung som grythund.

Strategi
· Genomföra mätning och vägning av deltagande hundar på Årets Border 2005, 2007 och 2009, samt publicera resultatet av dessa.
· Informera vid domarkonferenser och liknande tillfällen samt i Border Terrier Bladet och vid uppfödarkonferenser om betydelsen av rätt storlek.
· Publicera rasstandarden minst en gång om året i BTB.
· Likaså informera om och diskutera andra viktiga rasdetaljer såsom bett, rörelser, pälskvalitet mm.
· Fortsätta att bjuda in rasspecialister att döma specialutställningen.
· Inleda arbetet med att ta fram en exteriörbeskrivning som kan genomföras vid rasklubbsutställningar och lokala träffar.

Stockholm i november 2004